Våga ta klivet

Oups, ett inlägg som glömts bort att postas... Men här kommer det, drygt ett år senare :) 

Jag har arbetat som förskollärare i mer än 15 år. Jag har gått in i väggen tre gånger under denna tiden. Mötet med väggen har varit hårt och smärtfyllt varje gång och efter varje möte har jag kommit ut med ny syn på livet, på mig själv och med nya insikter. Svag men ändå stark. Jag är en kämpe så jag kommer alltid ut. Jag hittar vägar som tar mig vidare. När sjukvården säger att alla prover ser bra ut men jag inte känner mig bra så söker jag mig vidare. För varje fråga finns ett svar. Jag är en person som ser problem men det innebär också att jag är en problemlösare. Jag nöjer mig inte med att det inte finns några lösningar. Allt är inte svart eller vitt. Hela världen är full av nyanser. Ibland ser jag för många möjligheter och målar in mig själv i ett hörn eftersom jag samtidigt är väldigt empatisk. Jag vill inte skada någon, såra någon, eller säga något som kan missuppfattas av någon. Vilket är helt orealistiskt då vi är många människor på vår jord, alla med olika erfarenheter, tankar och olika bagage. Vi är olika och det som är rätt för mig kan vara helt fel för en annan och tvärtom. Olikheter berikar men kan också vara frustrerande. Genom våra olikheter kan vi lära av varandra. Vi kan lära oss att se på saker från ett annat perspektiv och vi utvecklas. 

Barnomsorgen är det jag kan och har ägnat större delen av mitt liv åt. Ett fantastiskt yrke som ger så mycket glädje och energi. Dagliga möten och kontakter med barn, föräldrar, kollegor, chefer och andra yrkeskategorier som städ, kök och vaktmästare med flera. Alla relationer som förskolläraryrket innebär tar också väldigt mycket energi. Stora barngrupper, ofta i lokaler som inte är anpassade för verksamheten. Fler barn i grupperna som behöver extra stöd uppmärksammas. Fler administrativa uppgifter åläggs personalen som förvisso är både intressanta och utvecklande men de stjäl också tid från barnen. 

Enligt läroplanen, som förskolan är ålagd att följa ska vi se varje barn. Jag kan ärligt säga att jag inte hinner se och möta varje barn varje dag på förskolan. Jag skulle verkligen vilja. Med hela mitt hjärta men den tiden finns inte för alla kringuppgifter äter upp mycket av den tiden.

Kringuppgifterna innebär dokumentation av verksamheten, kvalitetssäkrat utvecklingsarbete, dokumentation över barn som väcker oro, introduktionssamtal, utvecklingssamtal, överinskolningssamtal vid byte av avdelning/till skola, extra samtal med specialpedagog, utvecklingspedagoger, föräldrar, logopeder mfl anmälningsplikt, samtal till SOC/BVC, ifyllande av blanketter efter soc. anmälan/BVC, följa läroplanen, vara handledare, schemaläggning, likabehandlingsplan, årshjul, TAKK (tecken som alternativ kommunikation), fixa vikarier, dammsugning av mattor, dukning, torka bord och sopa golvet efter alla måltider, barnkonventionen, GDPR, beställningar, egenkontroll för hygien och mat, tillbudsrapporter för att nämna lite ur en förskollärares vardag och jag är en av alla tusentals förskollärare som har fått nog. Vi tillhör en av de yrkeskategorier med högst andel utmattad personal i landet. Borde inte det i sig ge signaler om att något i verksamheten är väldigt fel?? Vi vänder ut och in på oss för att verkligen försöka finnas för varje barn, en stund varje dag. Vi tröstar, torkar tårar, skrattar med, kramar, pusslar, pysslar och pushar. Varje timme. Varje dag när vi springer mellan barnen och dokumentation, telefonen eller möten. När vi kommer hem är vi så trötta att vi inte orkar med vår egen familj. Helgerna behövs för att vila upp oss så vi kan komma pigga till jobbet på måndagsmorgonen för att orka med en vecka till. Det är få av oss i verksamheten som orkar jobba heltid en längre tid. Det är synd. För det drabbar oss flera gånger om. Både under de år när vi jobbar på reducerad tid med minskad lön men även den dagen det blir dags för pensionering, som det dessutom pratas om att höja åldern för. För vissa yrken fungerar det säkert jättebra men till dem hör inte barnomsorgen. 

Mitt tredje och senaste möte med väggen var det lindrigaste. Jag hann nästan stanna upp i tid men förutsättningarna runtomkring på jobbet gav inte utrymme för att stanna till så jag ignorerade signalerna från min kropp. Signaler som var tydliga och påtagliga. Men jag skulle bara lite till. Det var bara jag och en kollega och man lämnar inte sin kollega i sticket. Inte jag i alla fall. Fastän dagarna blev längre och nätterna kortare. Fastän det blev en vana att hjärtat slog dubbelslag. Fastän yrseln blev mer regel än undantag. Det var när jag körde bil mot rött en dag och när jag svarade en förälder som ringde med dennes namn istället för mitt eget som jag förstod att nu är det dags att dra i handbromsen. Stanna. Pausa. Andas. Bara vara. Lyssna till varje andetag. Försöka hitta tillbaka till yogan igen fastän jag var för speedad. Hitta lugnet. Andas mera. Gå barfota i gräset. Ta promenader i skogen. Lyssna till vinden. Krama ett träd. Andas djupt. Meditera. Hitta tillbaks till mig själv. Släppa ilska och irritation. Låta tårarna rinna. Känna känslorna. Bli glad. Bli ledsen och bli glad igen. Se framåt men inte för långt fram. Här och nu eller idag räcker till en början. Sen en vecka framåt. Ta nästa steg. Se till att få vitaminer och mineraler i mig. Ge kroppen rätt förutsättningar att läkas. Djupandas. Tacksamhet. Kärlek. Till mig själv, min familj och mina vänner. 

Det var där och då jag bestämde mig. Det var dags att gå vidare. Bort från förskolans destruktiva värld. Vilket på ett sätt får mig att vilja skrika rakt ut. Jag vill gråta. Barnen har ändå inte valt att vara där. De placeras och får finna sig. Utåtagerande, högljudda, tysta, blyga, osynliga och alla underbara på sitt sätt men alla blandas. När vi som arbetar med barnen går till våra chefer får vi bara höra att vi gnäller. Ingen lyssnar. För det finns inga pengar att skjuta till. Jag ställer inte upp på det längre. Jag vill mer. Jag vill göra gott. Jag vill göra nytta för oss alla men framförallt för våra barn som ska växa upp och ta över den värld vi kommer att lämna efter oss. 

Vår planet. Vi har bara en och den vill jag att vi alla ska vara rädda om. Ta hand om. Det är mitt stora intresse, en passion som under årens lopp vuxit sig allt starkare. En för mig helt naturlig resa och en livsstil. 

Så mitt i min senaste utmattning fick jag syn på en utbildning som blev mitt kall. Jag visste helt plötsligt vart jag skulle. Jag fick ett mål. Mitt livs resa skulle ta sig en ny vändning. Mot ett intresse som bara ökat ju mer åren gått och medvetenheten kring dess betydelse växer oundvikligen. Jag älskar våren, sommaren,, hösten och vintern, varje årstid på sitt sätt, det naturliga, det enkla och det vill jag värna om. Jag sökte en naturvetenskaplig utbildning inom miljöområdet. Tre års heltidsstudier. En ny vardag med hemstudier och nya csn-lån. Miljön är så viktig att värna om. Vår natur och djuren som bor i den vill jag skydda. Våra sjöar och vattendrag. Våra ängar och skogar. Våra medmänniskor och framförallt våra barn och deras framtid. 

Det här är min dröm, egentligen har jag haft den längre tillbaks än jag visste det själv. Att få jobba för och med naturen. Jag har drivit det hållbara utvecklingsarbetet framåt på mina arbetsplatser inom förskolan. Jag har varit ambassadör för giftfri förskola. Jag tänker återbruk i allt jag gör. Nu är jag på väg mot mitt mål. Större utmaningar utanför förskolan. Ett år har gått på min utbildning. Det har varit tufft och kämpigt men samtidigt helt underbart. Jag är så glad och fylls av energi varje dag jag inser vart jag är på väg. Att få en ny start i livet. En andra chans. En början till att få göra skillnad på riktigt. En fantastisk resa 🤗